Beröm och Barnaskap
“You live for their acceptance; you die from their rejection”
Så uttryckte Lecrae i sången Free from it all (Gravity, 2012) där han reflekterar över hur man som musiker frestas till att leva för fansen, att bli omtyckt och att göra allt för att lyckas inför dem. Strävandet efter folkmassans bekräftelse blir som en drog. Först känner man ruset och lyfts in i en ny, spännande värld. Men så tar det slut, och man får söka det igen. Och igen. Snart är man en slav till ’ruset’ och allt handlar om att få uppleva det igen, bara en gång till. Beroende av människors bekräftelse är man livrädd för att misslyckas.
Men att eftersträva bekräftelse genomsyrar hela musikvärlden, från rapartisterna som tävlar om vem kan skriva bäst diss-track till musikstudenter som tävlar om platser i orkestern. Behovet av att prestera, att komma före, vara bättre finns överallt. Vi kristna är bra på att säga att identiteten ska vara rotad i något bortom oss själva, rotad i Kristus, i Gud som har skapat oss och älskar oss.
Men det där ruset...
Känslan att bli utvald. Känslan av att stå på en scen och känna berömmen ösas över en. Att ha nått den där svåra noten eller satt den svåra biten när det verkligen gällde. Vill jag verkligen lägga ifrån mig dessa? Kan man ens göra det? Och är det inte dessutom prestationen som pressar fram succén? Ska kristna avstå från att vara bra på musik?
“… det viktigt för kristna att ha sin identitet i Kristus, att finna sitt värde i Guds kärlek. Hur ska vi navigera detta?”
Det måste väl finnas nåt värde i att lyckas som musiker inför andra. Ska man arbeta inom musik är man ju beroende av det för försörjning. Och vi säger ju ”bra jobbat” till varandra, så vi tror inte att det är helt fel att berömma. Men samtidigt är det viktigt för kristna att ha sin identitet i Kristus, att finna sitt värde i Guds kärlek. Hur ska vi navigera detta?
Bibeln är full med varningar för stolthet, inte minst genom exempel på kungar som tror sig ha byggt sina riken själva, utan Gud och till sin egen ära. När Nebukadnessar, kung över Babylon sa ”Här är det stora Babel som jag har byggt upp till ett kungavälde med min starka makt, till ära för mitt majestät!” så fick han svar direkt från himmelen: ”Ditt rike har tagits ifrån dig. Du ska bli utstött från människorna och bo bland markens djur och äta gräs som en oxe... tills du har insett att den Högste råder övermänniskors riken och ger dem åt vem han vill.” (Dan4:27–23)
Paulus skrev till de stolta kristna i Korint ”Vad har du som du inte har fått? Och om du har fått det, varför skryter du då som om du inte hade fått det?” (1Kor4:7), så vi kan inte säga att vi har åstadkommit något utan Gud. Detta är en stor utmaning när man lyckas i livet!Men samtidigt så finns det en lättnad i att vår identitet är rotad i något bortom studierna och musiken. Det finns en stor trygghet i att veta att allt vi har är gåvor från vår goda skapare. Dessutom finns det ett blodigt kors och en tom grav som visar att Guds kärlek till sina barn beror på nåd och inte förmåga. Det finns även förlåtelse för vår stolthet.
Så det gäller att hålla tag i båda dessa. Ödmjuk och älskad. Kan vi göra det så är vi fria att göra vårt bästa, att försöka trösta, utmana, underhålla och imponera genom musiken. Inte för ett eget rike och inte för att identiteten hänger på det, men för att vi lever för Kristus. ”Vad ni än gör, gör det av hjärtat, som för Herren och inte för människor. Ni vet att det är av Herren ni ska få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.” (Kol3:23–24)
Alla bibelcitat kommer från Svenska Folkbibeln 2015.