Tills Kristus har förkropsligats i oss
Hungerspel & Galaterbrev om längtan efter frihet
Jag hittar boken på ICA Maxi... Balladen om sångfågeln och ormen lyckas nästan blända mig med de guldiga inslagen i sitt mossgröna omslag. Den berättar för mig om äventyr och spänning, ja om avkoppling från allt det där viktiga... Det har blivit sommar, äntligen frihet. ”Spelen är hans bränsle, makten hans ambition, men makten har sitt pris.” Så sparsmakat presenteras berättelsen på bokens baksida. Jag e hooked.
När väl semestern kommit igång, och värmen till viss del uteblivit slukar jag berättelsen om hur Corenlius Snow, tyrannen från den ursprungliga hungerspelstrilogin, kom att bli ett sådant cyniskt proffs på att erövra och behålla makten. Själv har jag dock glömt vem Snow är då jag påbörjar läsningen av min roman. Detta visar sig bli en fördel då karraktären tillåts utvecklas utan att jag på förhand dömt ut honom. Jag får lära känna honom som studenten med smeknamnet Coryo istället för tyrannen Snow.
Berättelsen utspelas 64 år före den ursprungliga trilogin och huvudstaden Panem och dess hungerspel är teknologiskt underutvecklade mot vad jag som läsare blivit van vid i berättelsen om Katniss Everdeen och hennes kamp för frihet från Panems förtryck. Jag känner med den unge Coryo som kämpar för att få ett stipendium som ska finansiera hans universitetsstudier på vägen mot ett lyckligt, etablerat liv. Jag blir sympatisk inställd till hans syster Tigris och börjar till och med hoppas på ett lyckligt slut för hans romans med sångfågeln Lucy Gray från distrikt 12. Coryos livsöde påminner mig om mina egna stunder av förnedring och det där suget, det där suget att klättra efter makten, att tillslut bli erkänd och respekterad. Fri och oberoende... Sakta märker jag dock hur Coryos livsöde för honom från sina medmänniskor för att ikläda honom i makten på toppen. ”They say it’s lonley at the top in whatever you do, you always gotta watch all the people around you” som Guru från rapgruppen Gangstar uttryckte det i den städade versionen av låten Moment of Truth.
Parallellt med min läsning av Balladen om sångfågeln och ormen befinner jag mig i Galaterbrevet. Det är det där brevet som gång på gång återkommer till den i vår tid så efterlängtade friheten. Författaren, Paulus, skriver om ”den frihet vi äger genom Kristus Jesus (Gal 2:4)”. Han påminner oss om att ”till den friheten har Kristus befriat oss (Gal 5:1)” och han utbrister slutligen: ”Ni är ju kallade till frihet (Gal 5:13)”. Frihet blir själva målbilden i brevet och varken omskärelse, Lagen eller påtryckningar ska få skilja de troende från den friheten.
Men leder inte frihet och normlöshet till kaos? Vänder vi oss till den nyetablerade församligen i Korinth kan vi se att det var just detta som skedde (1 Kor 6;14) och lyssnar vi till Romarbrevet ser vi samma fråga presenterad (Rom 6:15). Även en historisk återblick mot franska revolutionen (14 juli 1789) eller störtandet av Libyiens Muammar al-Gadaffi (20 oktober 2011) kan bekräfta att det finns en oberäknerlig öken mellan friheten från en tryann och friheten till det gemensamt goda livet.
Paulus menar att Lagen kanske kan hålla människans ondska, det som han kallar för köttet, i schack, men har inte potentialen att befria människan från köttet eller att befria människan till en gemenskap som återspeglar Guds härlighet.
Förutsättningarna har dock helt förändrats i grunden i och med att ”Gud fadern... uppväckt honom [Jesus] från de döda (Gal 1:1b).” För Paulus som farisée var tecknet uppenbart, de dödas uppståndelse var beviset på den kommande tidsåldern (jfr Dan 12:1–3, Apg 23:6). Och därför kan han utropa att Jesus Kristus: ”offrade sig ... för att rädda oss ur den nuvarande onda tidsåldern (Gal 1:4a)”. I den kommande tidsåldern skulle ondskan dömmas, de döda uppstå och Guds Ande regera. Det är en dom riktad just mot den makt som Snow offrat allt för att tillskanska sig och en upprättelse för den sorts liv som Kristus förkroppsligar.
Den frihet som Anden då blåser mot är tydligt en positiv frihet till gemenskap och identifikation med vår nästa
När vi då med Nikodemus frågar ”Hur är detta möjligt (Joh 3:9)?” Talar både Jesus själv och Paulus till oss om Guds Ande. I vår död med Kristus bort från klättrandet mot makten och hela världens erkänande kan Guds Ande, som är upphovet till allt liv, få oss i sitt grepp och föra oss in i gemenskap för att göra oss sant fria. Den frihet som Anden då blåser mot är tydligt en positiv frihet till gemenskap och identifikation med vår nästa där Guds anletsdrag blir synligt i Kärlek. Det som Paulus specificerar som: ”glädje, frid, tålamod, vänlighet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 5:22b–23a)”. Den friheten är inte att likt Snow stå issolerad på toppen avberget, nej upprepade gånger hör vi att Paulus dyker upp i sårbarhet, i behov av de han ska nå, hjälpa, förmana och betjäna (jfr 1 Kor 2:1–5; 2 Kor 11:30; 12:6–10; Gal 4:13–15). Det är att stå frioch behövande främst av Guds Andes kraft, men också våra medmänniskor, irriterande grannar, högpreseterande kursare och otacksamma som omtänksamma kyrkkompisar.
Så vad gör jag för att få ta del av där livet i höst, där Jesus är Herre, för att något som faktisktär värt något i slutändan ska kunna gestaltas i mitt liv? Jo du & jag, vi håller fast vid en identifikation med varandra i livets svaghet och hopp om Guds rikes upprättande, helande och befriande kraft. Vi vänder oss i parkböneträffar, studiedagar och Coronaförvirring till en Gud som är bortom vår kontroll, men inom vårt hörhåll och vi ber om att hans rike ska få bryta in. Vi upphör inte att exponera oss från vår nästa, vår Gud och hans Ande: ”tills Kristus har förkroppsligat i [oss] (Gal 4:19).”
