Kristen socionom, får man vara det?

En gång läste jag i en facebookgrupp för socionomer där någon var av åsikten att religion ska stanna hemma, inte tas med till jobbet. För mig är det fullkomligt omöjligt. Hur ska jag kunna separera mina värderingar och sätt att vara hemma och på jobbet? Jesus kallade oss inte till ett dubbelliv, han kallade oss till ett liv. Men vad innebär det att vara kristen på jobbet? Jag tror att andra är rädda att få bibeln bankad i huvudet när de uttrycker att religion inte hör hemma på arbetsplatsen. Men jag har då inte läst i bibeln att Jesus tvingade på sitt budskap till andra så till den grad att han bankade skriftrullar i huvudet på folk. Jesus var rakryggad, men inte tvingande.

När jag startade min blogg kristensocionom.se gjorde jag det bland annat för att jag ville stå rakryggad upp för min tro, men också för att jag saknade inspiration och tankar från andra kristna socionomer. Först tvekade jag på bloggens namn. För vad skulle det innebära om en arbetsgivare fick syn på den? Eller en klient? Vad skulle kollegor säga? Men å andra sidan...vad skulle Jesus säga om jag dolde min tro? Jag ville kunna stå för att jag är kristen och dela med mig av texter både från fältet som socionom och tankar utifrån min tro. När jag sedan fick reaktionen “Men ska du verkligen döpa bloggen till kristensocionom?” var saken avklarad.

Det finns givetvis vissa utmaningar med att stå rakryggad för sin tro även på jobbet. Kanske gäller det allra mest oss som arbetar med människor och där vi själva är vårt verktyg i arbetet. Vi kan ju knappast ha heta diskussioner med klienter om vår tro. Som socionom står man trots allt i en maktposition till den som behöver hjälp och det är inte rätt tillfälle att predika… Men på det sättet är det ju väldigt fördelaktigt att vara socionom, det är ett fält där Jesu ord är så lättillgängligt att praktisera. Det handlar ju “bara” om att älska. Att vara kärlek i den misär som socionomer ofta möter. Ovårdade hem, barn som får dålig mat eller kanske ingen alls. Den ensamma äldre som inte ser någon mening med att finnas kvar, våld i hemmet, flyktingen som får tillbakablickar av krig och tortyr. Socionomen möter de barn som går och lägger sig hungriga, otrygga och rädda. Nog står socionomen öga mot öga med synden. Det blir så påtagligt att det här inte var vad Gud hade tänkt för oss. Det kan vara svårt att förstå sig på Gud och hans kärlek då. Och hur avväger man utmaningen att vara professionell kontra att älska andra människor? Jesus satte inte av tid mellan 8-17 för att hjälpa (eller älska) andra. Han var ett med folket, vandrade med dem och åt med dem. Samtidigt vet vi att utmattning är oerhört vanligt förekommande. Den som ger för mycket av sig själv utan att känna sina gränser hamnar där till slut. Hur älskar jag andra så som Jesus älskade samtidigt som jag vårdar mig själv? Vår fritid är nog nödvändig för att vi ska få fylla på med glädje, tröst och kärlek hos de människor vi håller av för att sedan kunna ge den vidare.

Det finns givetvis vissa utmaningar med att stå rakryggad för sin tro även på jobbet. Kanske gäller det allra mest oss som arbetar med människor och där vi själva är vårt verktyg i arbetet.

Som socionom är det heller inte ovanligt att arbeta med klienter där man upplever att man inte delar värderingar eller där det bara känns helt omöjligt att nå fram. Men också dem ska översköljas i Jesu kärlek. Att möta den människa jag har framför mig med kärlek och respekt. I de möten där vi känner oss som mest frustrerade får Jesu ord om att älska sin nästa eka som en varm påminnelse i bakhuvudet. Efter en arbetsdag lägger vi oss ganska matt i soffan, med ett hjärta som slitits itu av all den orättvisa och allt det lidande som vi mött ännu en gång. Trött av att älska och trött av att se det elände som pågår alldeles intill oss får vi påminna oss om att det var Hans hjärta som brast först. Vi får förtrösta på den Gud som en dag kommer att torka våra tårar. Att allt kommer bli bra till slut.

Paulin Hägglund - kristensocionom.se