Musikens Mystiska Väsen
Jag heter Markus och jag är en kristen student vid Musikhögskolan i Örebro. Sedan förra året har jag en kandidatexamen i Musikalisk Gestaltning inom inriktningen Kammarmusik (dvs. klassisk musik/konstmusik i mindre ensembler), och studerar just nu ett fördjupningsår i musik som kallas Interpretation. De instrument jag spelar mest är klarinett, piano, oboe och tin whistle. På sidan om utbildningen är jag med i Sörbykyrkan i Örebro, där jag är engagerad inom lovsångsverksamheten.
Som du förmodligen förstår har jag ett stort musikintresse. Musiken berikar mitt liv oerhört och jag mår bra av att uttrycka mig genom den och växer själsligt av det. Musiken fungerar även som en tillflykt när jag behöver en paus från annat, eller när jag känner en längtan att uttrycka mig. Det häftiga med att spela musik är att man aldrig växer färdigt, och man blir heller aldrig ”göralös”. Det finns sådana oerhörda mängder musik i världen att ta sig an på ett oändligt antal sätt, och man kan alltid öva mer och lära sig nya saker. Tänk dessutom all den musik som ännu inte kommit till! Jag älskar även det spontana skapandet i stunden, exempelvis när man jammar och improviserar tillsammans med andra, när musiken kommer till i nuet, direkt ur hjärtat och fantasin. Musik är en dynamisk och levande process, som stimulerar fantasin och skapar mening. Fantasin är en av de barnsliga metoder som jag tror hjälper oss att förstå Gud.
Jag har en varm kristen tro och jag tror att den största meningen med och i livet är att lära känna Gud. Jag har aldrig upplevt att min musikutbildning och mitt kristna liv har hamnat i konflikt. Jag ser mig som lyckligt lottad i att jag befinner mig i en stad med många kristna, där jag kan dela bön med människor och ett samtal om tro behöver aldrig vara långt borta. Som student på Musikhögskolan i Örebro hamnar jag dock sällan i samtal och diskussioner om tro, dels för att många människor i mina studiekretsar antingen är väldigt toleranta överlag, och dels för att ämnet sällan kommer upp på tapeten, eller för att folk inte ser kristen tro som relevant. Det finns flera andra kristna musikstudenter på Musikhögskolan, men trots att vi ofta träffas i korridorerna eller på repetitioner blir det rätt så sällan att vi pratar om Gud. Var och en är med i sin egen församling och det verkar vara främst i var och ens kyrkogemenskap eller i mindre, privata kretsar som det kristna utbytet bedrivs i första hand. Utifrån min upplevelse kan jag tycka att det är lite synd att vi kristna inte tar vara på varandra mer inom högskolans väggar och pratar mer om Gud och tron på skoltid, för att bygga upp varandra andligt och även för att gemensamt nå ut till våra icke-troende skolkamrater i gärning och ord. Men det är så lätt att bli bekväm och ursäkta sig med att man måste öva instrument eller plugga, kan jag känna för egen del. Jag önskar och vill vara mer frimodig, så att jag inte undviker ett samtal om tro eller religion när det kommer upp på tapeten. Jag ber ofta Gud att Han ska använda mig och mina gåvor som ett verktyg i sitt Rike, och att Han ska sätta mig i de situationer Han vill att jag ska vara i. Jag ber även om timing så att jag kan komma med lägliga ord och handlingar vid rätt tillfällen.
“Jag tror att musiken – och all konst – sträcker sig djupare inom oss än själen. Den nuddar anden inom oss; den kopplar upp sig till det existentiella i vårt inre väsen.”
För mig är det verklighet att Gud har gett människan förmågan att skapa och utöva musik som ett hjälpmedel för att uttrycka och gestalta Honom. Musiken kan vara översinnlig, liksom Gud är, och detta är för mig ett starkt tecken på att den kommer från en högre makt och inte bara från människan. Jag fascineras gång på gång över musikens makt, som torde vara en spegling eller glimt av Guds makt. Alla människor oavsett bakgrund och ålder berörs av någon sorts musik – rytmerna, tonerna, melodierna, harmonierna, samspelet. Livet skulle vara väldigt torrt utan musik, liksom utan konst och kultur. Det är konsten som ger färg till vardagen och livet, och detta ser jag som en spegling av behovet av Gud. Jag tror att musiken – och all konst – sträcker sig djupare inom oss än själen. Den nuddar anden inom oss; den kopplar upp sig till det existentiella i vårt inre väsen. En stark musikupplevelse kan ta oss till nivåer vi aldrig skulle kunna nå med hjälp av utomkonstnärliga medel. Därför är även lovsången naturlig och central när den Gudstroende kopplar upp till Gud. Detta musikens mystiska väsen är något jag ibland reflekterar över som musiker, och det påminner mig om att jag inte bara studerar musik för tonernas skull, utan för att det verkligen kan göra skillnad i människors liv. Vidare, när man lägger musiken i Guds händer, kan den öppna dörrar till Honom. Jag längtar efter att kunna skriva musik till Hans ära som kan hjälpa andra människor att upptäcka och förstå Honom, såväl textbaserad som instrumental musik. Jag drömmer om att alla möjliga instrument och genrer – ja även folkmusik, jazz, konstmusik, rock, med mera – får användas för att berätta om Jesu makt, kärlek och rättvisa, samt för att ära Gud, både inuti kyrkorna och ute i samhället. Detta vill jag verka för, oavsett om musiken blir mitt framtida levebröd eller något jag bedriver på sidan om ett annat yrke.
”Prisa Honom med hornstötar, prisa Honom med harpa och lyra, prisa Honom med tamburin och dans, prisa Honom med strängaspel och flöjt, prisa Honom med klingande cymbaler, prisa Honom med jublande cymbaler. Allt som lever och andas skall prisa Herren.” (Psaltaren 150:3-6, B2000)
Markus Mattsson
Foto: Anders Nordquist