Kan jag lita på Gud?
Kan jag lita på Gud? Jag står på perrongen vid Örebro central, har lyckat fixa till mig varmvatten i den röda termosen märkt WITH GOD ALL THINGS ARE POSSIBLE. En tepåse, lite mjölk och två små koppar finns också med innan det försenade tåget rullar in. Det är en gråmulen dag,molnmassan som liksom hänger över dagen uppskattas väl inte så ofta, men idag är den som bomull. Ömt berättar den för mig att den här dagen är omsluten i påtaglig omsorg.... På promenaden från hemmet till perrongen har jag sett eller kanske rättare blivit sedd. Sett kvinnan som är ute och går med den lilla vita hunden med krulligpäls, du som är hundkännare får själv fylla i rasen. Jag har sett människorna som går förbi, blickarna, ansiktena, takten i stegen. I allt det där drabbas jag av att Gud är närvarande. Att Gud ser mig. Jag vet inte vad som egentligen är kopplingen mellan en liten krullig hund och galaxernas Skapare, men när jag se det lilla vet jag att han är där. Tillit, förtroende. ”Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” (2 Kor 5:20) 
Väl framme vid centralen får jag se några från JW. Jehovas Vittnen, den där organisationen, samfundet, sekten eller kusinen som jag riktigt aldrig förstått mig på. De där som, när de hör att jag studerar teologi med avsikt att bli pastor, vet att det finns ett oerhört avstånd mellan oss, som varken de eller jag riktigt vill precisera i samtalet. Samtalet hinner aldrig riktigt bli något, men efteråt kommer en av dem fram till mig. Karl-Olof. Han är inte den här klassiskt slipade JWaren som vet exakt vad han ska svara på varje fråga. Nej istället berättar han: ”Tänk om det verkligen är sant.” Han berättar om livet, uppväxten i Värmland, hur han börjat tro på Gud och kommit med i Rikets Sal, hur han läser Bibeln med förväntan. Nu är han inne på Andra Mosebok. Jag känner på mig att det här inte är tid för en debatt om blodtransfusion, Jesu gudomlighet eller kritik av JW:s förståelse av det eskatologiska himmelska rådet, nej här är det att lyssna, uppmuntra och ja... ta emot? Samtalet slutar i en bön, jag hoppas den inte blev ett övertramp. Karl-Olof var en människa mer än en JWare. Och hur är det egentligen med mig? Vad är jag? Missionär mer än människa? “ Kristna har för många enkla svar och för få frågor.”
Karl-Olof går vidare, ska in till stan och kolla lite grejer. Jag själv drar mig vidare längs perrongen, börjar prata med ett par i 50-årsåldern, varför vet jag inte riktigt, men kanske för att jag kände att jag hade flåset uppe. Hugo missionären som till och med får be för en JWare. Jag sväller av stolthet. Nu är det bara att prata på. Men något känns konstigt i konversationen. Jag ser fruns tvekande blick, makens undvikande promenad bort mot tidtabellen på demonstrativt avstånd från vårt kallprat. Det här är kanske inte en gåva. Frun känner dock till SAM, EFK och vi pratar om ekumenik. Jag nämner att kyrkorna inte har lyxen att ignorera varandra då vi inte är så många kvar. Då går det för maken. Det blir en rätt spetsig ordväxling som också känns lite sårmärkt under ytan. ”Kristna har för många enkla svar och för få frågor.” säger han. Samtalet slutar med ett: ”Tänk att Gud hör bön.” när tåget rullar in. Så står jag där som den unge vite engagerade missionären och allt tappar liksom sin charm. För honom är jag någon som säljer ett budskap och tvingar mig på... Ett brustet förtroende. En bild av kristna som jag själv ändå inte uppskattar, en kritik mot kyrkan som jag själv delar, men allt det där spelar ingen roll, för det finns ett brustet förtroende. Och då hörs eller sägs egentligen ingenting. ”Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” (2 Kor 5:20) Vad innebär det egentligen att stå i försoningens tjänst? Att tjäna en försonande Gud och betjäna en splittrad mänsklighet. Kanske är det just det där Gud gör i inkarnationen. Att hela förtroendet som brast i äppelplockandet för länge sen. För visst bär också jag på frågan: kan jag lita på Gud?