Ett eko av vår kreatör
Det börjar bli sent och min kurrande mage sätter stopp för dagens bravader. Jag slår av högtalarna, stänger igen pianolocket och släcker ljusslingan. Tänk om folk visste att man kan få CSN för något så här roligt, då skulle väl ingen göra något annat. Tanken får mig att le för mig själv medan jag packar ihop det sista och går ut. Det snöar lite lätt. Jag tar en omväg hem genom stan för att få lite luft och trots att mina öron nog skulle må bra av lite tystnad så åker hörlurarna på direkt. Jag lyssnar, runt runt, på dagens skörd. Det låter bättre nu. De tråkiga studioväggarna har bytts mot skyltfönster, gatlyktor och främmande ansikten som alla ger ny färg till musiken. Jag slås av en enorm tacksamhet över att få skapa och att vara skapad. Men bakom tacksamheten gömmer sig också en känsla av otillräcklighet; vad i hela friden ska Gud med det här till egentligen? Vad ska det göra för nytta i Hans rike?
Jag är musikproducent, låtskrivare och aspirerande artist (jag säger ”aspirerande” ifall du skulle få för dig att se efter hur det går för mig.) Jag, som de flesta av mitt slag, skriver om lite allt möjligt; kärlek, relationer, politik, med- och motgångar, you name it och ibland så dyker Gud upp (oftare för den som letar noga). Men det är inte precis några lovsånger och just det där sätter inte allt för sällan griller i huvudet på mig. Det blir svårt att se frukten av det jag gör när det inte får plats i gudstjänsten eller explicit vittnar om Jesus. Jag tror knappast att jag är ensam om att känna någon slags slitning mellan det jag brinner för och den jag brinner för. Kreativiteten är det viktigaste jag har, Jesus är den viktigaste jag har. Hur hör dom ihop?
Att skapa ligger i Guds natur och därför också i vår, själva skapandet kan bli en lovprisning vare sig resultatet är det eller inte.
I mitten av Andra Mosebok återges utformandet av tabernaklet och Mose får noggranna instruktioner av Gud för hur det hela ska gå till. Mått och material, former och färger utgör tydliga riktlinjer för arbetet. Gud väljer ut två personer och ger dem en mängd gåvor inom hantverksskicklighet som dessa två sedan ges i uppdrag att föra vidare och lära ut. Men trots den precisa beskrivningen verkar det inte vara någon IKEA-bokhylla som Gud vill att israeliterna ska sätta ihop. Han ger dem inte gåvorna för att bara utföra, utan också för att ”tänka ut konstfulla arbeten…” (2 Mos 31:4) En Gud som besitter ändlös kreativitet och hantverksskicklighet, som ligger bakom varenda solnedgång och fågelsång verkar vilja involvera oss i sitt skapande. Vi har fått ramarna, nu får vi fylla dom med en den kreativitet Han gett oss. Det är för mig tydligt att kreativiteten och konstnärskapet i sig har ett egenvärde inför Gud, bortom vad det resulterar i. Att skapa ligger i Guds natur och därför också i vår, själva skapandet kan bli en lovprisning vare sig resultatet är det eller inte.
Kanske är de ursprungliga instruktionerna lite mer svårtydda i vår tid, och visst är det lätt det att missbruka sina gåvor i jakt på något annat än Gud. Men det råder inga tvivel om att vi har en Gud som är angelägen om vår delaktighet i Hans kreativitet.
Att skapa något från inget är bland det vackraste som finns och jag tror inte det är en slump att hela världshistoriens början återges just så. Gud, den ultimata konstnären sätter igång en skapelse som fortsätter att måla sig själv varje dag sedan dess. Vi är ringar på vattnet, vår kreativitet, ett eko av vår kreatör. Det om något är väl lovsång?
Oliver Krieg