Hela Jordens Domare

“Hela jordens domare”. Så kallar Abraham sin Gud i Första Mosebok 18. Det är kanske inte det namn vi har närmast till hands när vi tilltalar vår himmelske fader. Frälsare, ja. Skapare, ja. Men domare?

Tittar man närmare på Gamla testamentet ser man att Abraham knappast är ensam om detta. En snabb sökning visar att orden döma eller dom förekommer över 70 gånger bara i Psaltaren, där de nästan alltid syftar på Herrens dom. Bön om räddning sker ofta i hopp om att domaren ska gripa in: ”Döm mig rättvist, Gud… Rädda mig från falska och onda människor” (Ps 43:1). I Nya testamentet läser vi om hur Jesus gjorde när han led: ”han överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist” (1 Pet 2:23). När man lider under ondska är det en tröst att veta att Gud ser och bryr sig.

Föreställ dig alternativet: att Gud skulle se men inte döma. Jag tänker tillbaka på en minidokumentär som BBC gjorde om människohandel i Ukraina – detta var före kriget. I dokumentären berättar två föräldrar om hur deras tonårsdotter blivit kidnappad för att tvingas in i prostitution. När de gick till polisen fick de bara höra, ”Ja, det är sånt som händer.” Sånt som händer! Mot ondskans kolsvarta bakgrund urskiljer vi desto tydligare skönheten hos det faktum att Gud är hela jordens domare.

“…genom att döma ger Gud konkreta uttryck för sin godhet.”

Vi är mer vana vid att prata om att Gud är god. Hur går detta då ihop med att Gud är en domare? Jo, genom att döma ger Gud konkreta uttryck för sin godhet. Domen är det som gör skillnad, som gör att Gud inte är som polisen som bara beklagar att ondska är ”sånt som händer”. Eftersom domaren har makt att mäta ut straff och belöning så är rätt och fel inte bara domarens eget tycke, utan lag som vi måste förhålla oss till. Domen säger oss att godheten ska segra och ondskan inte tolereras för evigt. 

Därför framställs Guds dom i Bibeln som en orsak till lovprisning. Vi hör ängelns rop i Uppenbarelseboken, när Gud dömer den onda staden: ”Gläd dig över den, du himmel och ni heliga och ni apostlar och profeter, för Gud har dömt den och gett er upprättelse.” (Upp 19:1-2)

Men hur får vi ihop detta med Jesu ord i Matt 7:1, ”Döm inte, så blir ni inte dömda”?

Detta handlar snarare om att inte vara hycklare, vilket framgår när Jesus utvecklar uttalandet i 7:5, ”Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga, så ser du klart nog för att ta ut flisan ur din broders öga.” Eftersom vi är syndare så har vi en benägenhet att döma till vår egen fördel, att förbise vår egen ondska men fördöma samma sak i andra människor. En sak som ytterligare försvårar vår förmåga att döma rätt är att vi inte har all kunskap och därför kan missbedöma. Detta är ju orsaken till att vi har utvecklat rättssystem, just för att undvika att människor döms utifrån mänskliga fördomar och okunskap.

Men båda dessa begränsningar saknas hos Gud. Alltigenom god och med fullkomlig kunskap och visdom så är Gud den ende vars dom är orubbligt rätt och god. Profeten Jesaja beskriver Jesus så här: 

”Han ska inte döma

        efter vad ögonen ser

    eller avgöra efter vad öronen hör,

 utan han ska döma de fattiga

        med rättfärdighet

    och med rättvisa

        skaffa rätt åt de ödmjuka

            på jorden.

Han ska slå jorden

        med sin muns stav,

    döda de ogudaktiga

       med sina läppars ande.” (Jes 11:3-4)

I en fallen värld där rätten inte alltid blir rätt är detta en stor tröst!

Men en allvetande, rättfärdig domare är också orsak till fruktan. Bibeln tillämpar ofta denna sanning genom att uppmana oss till att göra det rätta, eftersom Gud ser. Men, som Paulus skriver när resonemanget i Romarbrevets inledande argument når sin klimax, ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda” (Rom 3:10). Alla har syndat. Gud lovar att hela jorden en dag kommer stå till svars inför hela jordens domare. Då står varje människa fördömd och mot en så felfri domare kan ingen klaga. 

Vilken tröst är det inte då att veta att Gud inte endast är domaren utan också världens frälsare! Romarbrevet fortsätter att beskriva Guds geniala drag: att Sonen frivilligt lider syndares straff så att Gud ”både är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom 3:26). Gud sviker inte sin roll som domare utan fördömer synden på korset, och syndaren räknas därmed som rättfärdig. Rättvisa och nåd förenas genom vishet och vår domare är samtidigt vår återlösare!

Här är gudsfruktan inte detsamma som rädsla. Nu lever den kristne med kunskapen om att Gud ser, men Guds rättfärdighet är målet vi eftersträvar snarare än måttstocken som fördömer oss. Vi vill bli lika Jesus i rättfärdighet, renhet och kärlek. Och vi vill kalla människor att uppsöka nåd hos domaren innan domen faller.

”Vi vet alltså vad det är att frukta Herren, och därför försöker vi vinna människor.”

2 Kor 5:11

 Alla bibelcitat tagna från Svenska Folkbibeln 2015.