Vad är rättens natur?
Den vanliga uppfattningen bland svenska jurister sedan 1900-talet är att rätten endast är en mänsklig eller social konstruktion. Det är en förenkling och enögd föreställning och i stor utsträckning ett utflöde av ett betraktelsesätt som inte har plats för Gud. Det är också ett synsätt som är ohistoriskt och trivialiserar det unika idéhistoriska inflytandet från kyrka och kristen tro på rättens framväxt i vår del av världen.
Den positiva rätten uppfattas ofta som ett uttryck för en furstes eller lagstiftares vilja. Men den unika bibliska uppfattningen om rätten är att lagen är bindande inte bara för suveränens undersåtar utan även för fursten själv. I Bibeln kan kung Davids reaktion på Guds ord som kom till honom genom profeten Natan exemplifiera den världslige furstens bibliskt givna underordning under Guds lag och ord: ”Jag har syndat mot Herren” (Andra Samuelsboken 12:1-15).
I dag uppfattas rätten härröra från folket, som det är formulerat i den svenska RF: ”All offentlig makt utgår från folket.” Det är det som kallas folkvälde eller demokrati. Ur kristen synvinkel är frågan inte demokratins vara eller icke vara utan om den myndiga människan har att utöva demokratin med Gud och på hans mandat – eller utan honom och hans lag.
Saken gäller principiellt om makten är insatt i ett gudomligt-moraliskt sammanhang eller ej. Är med andra ord fursten eller folket suveränt – eller underordnad rätten? Det kristna och bibliska svaret är ju tydligt det senare. Folket är suveränt i förhållande till grannfolken men inte i förhållande till Gud, folkens och människans upphovsman och uppdragsgivare.
I förlängningen ger den kristna hållningen naturligen också en grund för en grundlag eller konstitution som begränsar och reglerar lagstiftning och lagstiftare. Men tanken på en grundlag, som inte låter sig ändras, är följdriktig endast om en rätt finns som står över all mänsklig auktoritet och lag.
För kung David var det en självklarhet att Gud stod över kungen och att Guds lag är den högsta auktoriteten. Men dess innehåll kan vi inte veta mycket om, med mindre att Gud själv berättar om sin lag. Bejakar vi uppenbarelsens möjlighet, och Bibelns vittnesbörd och anspråk att helt och fullt förmedla Guds uppenbarade ord, kan vi också bejaka en tydlig och klar moralisk vägledning och grund för rätten. Så snart Guds självuppenbarelse i sitt ord – å andra sidan – förnekas, står vi där utlämnade åt våra egna mänskliga idéer och föreställningar om rätten. Bibelns anspråk på att vara och förmedla Guds ord och lag, bör därför av principiella skäl tas på fullaste allvar.
Bibelns anspråk på att vara och förmedla Guds ord och lag, bör därför av principiella skäl tas på fullaste allvar.
Dessa våra idéer är i och för sig inte alldeles försumbara, eftersom de är tillräckligt tydliga för att döma oss skyldiga inför Gud – Romarbrevet kap 1-2. Men de är inte tillräckligt tydliga för att leda människans korrumperade tankeliv rätt i moraliskt hänseende. Därför undervisar Martin Luther i Lilla katekesen inte bara om trons artiklar, Fader vår och sakramenten utan först om Tio Guds bud. I katekesutvecklingen ställs frågan ”Varför måste Guds lag uppenbaras i ordet?” Den besvaras uttryckligen: ”Guds lag måste uppenbaras i ordet, eftersom den i hjärtat inskrivna lagen blivit fördunklad genom synden.”
Vad gäller Guds lag är den enligt bibliskt synsätt inte enbart ett uttryck för Guds vilja utan mest grundläggande ett uttryck för Guds oföränderliga personlighet och väsen. Den Gud som Bibeln beskriver, tecknad i ord och handling i historien, är på en gång oändlig och personlig och det är Guds eget väsen och person som utgör universums lag. Det finns med andra ord enligt biblisk uppfattning inte några lagar eller principer som Gud måste följa i sitt agerande eller styrs av. Han är fri – och bunden endast av det som han själv trofast lovat och därför håller. Gud har också skapat en värld som är i linje med sin person.
Den stora frågan är därför om vi vill släppa in den självuppenbarande Guden i diskussionen om rättens natur. Gör vi det finner vi i hans väsen och person rättens verkliga förankring och natur. Det låter sig inte göra utan ett uttryckligt bejakande av hans självuppenbarelse i Bibeln, som själv gör gällande att ”Herrens fruktan är vishetens (eller kunskapens) begynnelse” (Ordspråksboken 1:7). Utan tro, eller gudsfruktan, blir vi stående med våra frågor och tafatta försök att säga något om rättens natur och innehåll genom att bygga på minnet av ett bibliskt arv som vi principiellt förkastat.
Peter Henrysson, Lund