Mötet med Motstånd
Att bekänna sig som kristen är inte den enkla vägen. Vi litar och hoppas på att det är den sanna vägen, som också leder till det goda. Men i ett sekulariserat Sverige kan det utanför kyrkans väggar både vara jobbigt, pinsamt och kännas helt fel ibland. Fastän jag vet att jag inte är ensam om att känna dessa känslor, kan det ibland upplevas udda och svårt att tro på något jag inte kan se. Det hade såklart varit mycket enklare om den kristna tron var norm, då hade vi inte behövt känna oss udda. Men eftersom den inte är det, gäller det att fortsätta hålla huvudet högt och möta det vi blivit tilldelat.
Jag studerar till gymnasielärare i religion och samhällskunskap och jag har mött motstånd gällande min kristna tro på min utbildning. Det jag inte trodde var att detta motstånd och förakt skulle komma från en lärare som driver vår undervisning. Men ändå skedde det och jag har hört att fler har liknande upplevelser, med nämnd lärare men också från andra utbildningar och föreläsare.
.
Jag känner frustration över det öppna föraktet mot min tro, men jag försöker att inte glömma bort att kritik också kan vara tillfällen för att bemöta människor med godhet och kärlek. Det kan, ibland, ge tillfälle att försöka besvara kritiken på ett värdigt sätt, i kontrast mot att aldrig få chans att tala om tron.
Men ibland har jag inte svaren. Och ibland ges inte en ens chansen att svara. Vid de tillfällena försöker jag i stället att lyssna på kommentarerna, ta dem till min kammare och prata med den Gud jag faktiskt tror och hoppas på. Här försöker jag uttrycka min frustration. Även fast det inte alltid är så lätt.
Jag försöker också ta chansen att fördjupa min tro genom att exempelvis läsa böcker om det kritiken berörde. Kanske finner jag några svar som jag kan använda till nästa gång? Jag tror att kritik som får oss at tänka och reflektera kring vår tro är ett dubbeleggat svärd, både jobbigt, men samtidigt väldigt lärorikt och viktigt.
Mitt arbete som lärjunge är inte att sitta på alla svar, alltid veta vad som bör sägas eller att alltid tro utan tvivel. Nej, vad kallar Jesus mig till? Han kallar mig till kärlek. Att älska min nästa.
Som framtida lärare kommer jag att möta elever, föräldrar och kollegor med andra trosuppfattningar. Jag kommer att möta mer förakt och kritik mot min kristna tro. Det viktigaste för mig är att innan jag kommer ut i arbetslivet fundera kring vad jag står för idag och vad jag vill stå för. Vilken människa vill jag vara och hur gör jag för att vara den/sträva mot den? Kristendomen är en världsuppfattning som säger sig sitta på sanningen, om världen och livets uppkomst, samt mycket mer. Denna typ av världsbilder kommer alltid få kritik, det tillhör. Mitt arbete som lärjunge är inte att sitta på alla svar, alltid veta vad som bör sägas eller att alltid tro utan tvivel. Nej, vad kallar Jesus mig till? Han kallar mig till kärlek. Att älska min nästa.
Kristna lärare, tror jag, bör försöka vara inkluderande och öppna för alla åsikter och tolkningar i ett klassrum. Det är inte mitt arbete som myndighetsutövare att säga till elever vad de bör eller får tro på. Som pedagog bör jag alltid försiktig vägleda elevernas egen nyfikenhet, låta de själva upptäcka svaren; ibland sina egna svar, inte säga vad som är sant och inte gällande världsbilder. Jag tror vi är kallade till kärlek men också till tålmodighet, ödmjukhet och godhet. Om du undrar hur du ska axla din lärarroll som kristen, sätt fokus på vad du tror att du är kallad till, så är jag helt säker på att Jesus leder dig längs den snirkliga och spännande, men ibland också tuffa, vägen.
David Ahnstedt, lärarstudent vid Göteborgs Universitet