Överflöd: Om att offra turturduvor
Ett centralt problem i vårt samhälle och för dagens psykologer är utmattningssyndrom och psykisk ohälsa. Nedan följer en reflektion om den nära relationen mellan överflödet av möjligheter och oförmågan att välja begränsning vilket resulterar just i utmattning och tomhet. Låt texten möta dig och väcka frågan inför nästa punkt i kalendern; vill jag verkligen vrida nacken av denna turturduva?
En kväll. En kväll är turturduvan som offras för komma in till den där hemgruppen. Hemgruppen och så en kväll till för att vara med på hänget med kyrkfolk, en förmiddag för gudstjänsten och så en kväll för att träffa vännerna, en kväll för sittningen och en helg för skidresan. Så ska man också vara ungdomsledare, föredöme och förebild. 100 % studier, planera för att nå in på arbetsmarknaden, träna, resa klimatsmart och helst ha tid att se riktigt intelligent ut också. Hur mycket rymmer egentligen ett liv? Hur många turturduvor har vi att vrida nacken av? Borde vi inte låta någon av dem överleva?
”Den som kyrka som gifter sig med tidsandan blir en änka i nästa tidsålder.” Prästen WilliamInges ord är lika sanna för våra frikyrkliga förfäder som för oss idag. Vad betydde det inte för de första baptisterna att få vara med och rösta, att få starta upp musikgrupper, scouter, syjuntor och initiativ, att ha en röst, att få vara räknad med. Hur annorlunda låter inte det nu? Ännu ett sammanhang som kräver min åsikt, min närvaro och mitt engagemang. Ännu en plats som vill att jag ska vara där... ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner våra hjärtan vishet.” (Ps 90:12) Psalmisten uppmanar oss att inse vår begränsning. Begränsningen som ger oss alla skräck. Begränsningen som gör att jag bara kan sitta just här på den här stolen, hamra på just det här tangentbordet och höra just det här sorlet i bakgrunden. Jag räcker inte till, till mer än ett liv. Där våra förfäder behövde spränga gränser behöver vi öva oss i att skapa gränser. Från koppen som flödar över av kärlek till kärleken som växer fram ansas och bär frukt.
Vi kan inte göra allt utan att också offra oss själva på det gränslösa altaret.
Vi kan inte vara aktiva i ungdomsarbetet, nå toppbetyg, renovera våra hus, fylla våra kyrkor med aktiviteter, attrahera allt och alla och samtidigt ha de bästa av familjer. Vi kan inte göra allt utan att också offra oss själva på det gränslösa altaret. Om vi vrider huvuden av alla våra turturduvor, finns inga värnlösa duvor kvar som kan slå ut sina vingar över dopets mysterium eller över ett oväntat möte med en medmänniska.
Så vad är kyrka i den här tiden? Det är inte en gemenskap som springer med i tillbedjan av den obegränsade kapaciteten som skapar en välplanerad aktivitet till och offrar ännu en lucka i tiden. Nej det är en gemenskap som rustar ett folk, vägleder en gemenskap att ge sitt ja och sitt nej i mötet med vardagen. Att medvetet lära sig att välja och öppna ögonen för duvans vingar som vecklar ut sig över ännu ett oväntat möte.
